Kärlek är det bästa jag vart med om. Det var verkligen äkta. Du förändrade mitt liv totalt. När jag träffade dig första gången mådde jag så otroligt dåligt. Jag hade ätstörningar och självmordstankar, jag ville verkligen inte mer. Du märkte det på mig, men ändå stod du ut med mig ett tag, pratade i telefon med mig och smsade mig massor. Det krävdes tid från min sida innan jag hade orken att börja ses mer. Men när vi väl gjorde det, fick du mig alltid på bättre tankar. Och jag lovar dig, att det var kärlek vid första ögonkastet. Du fick mig förälskad, du fick mig verkligen att känna mig värdefull och älskad, för första gången i mitt liv. Jag hade någon som alltid fanns där och som stöttade dygnet runt. Du fick mig att skratta, när vi skojade med varandra. Du fick mig verkligen lycklig, och jag blev en starkare människa som tänkte "han älskar mig verkligen, jag måste vara värd någonting i alla fall, jag är inte sämst som jag alltid trott". Dessutom såg jag verkligen ingen mening med livet innan jag träffade dig, kunde inte förstå varför man skulle leva, skulle det vara som att man äter, sover, skola/jobb, kanske träffar vänner, och inget mer i livet så skulle det fan vara så jävla tråkigt att jag lika gärna kunde dö.. När jag lärde känna dig visade du mig vad äkta kärlek var, och du fick mig att se en mening med livet. Vi planerade vår framtid tillsammans, och kommer ihåg när du sa till mig att du ville förlova dig med mig när vi var utomlands i somras, men det hände aldrig, du ändrade ditt beslut och tänkte att vi var bara unga, vi hade hela livet tillsammans, det sårade, det gjorde det, men du sa samtidigt att vi hade hela livet framför oss och att det skulle hända senare i våra liv. Samma när jag blev gravid, "vi är för unga för att skaffa barn nu, men vi ska ha det när vi blir äldre, har stabil ekonomi och känner oss mer redo. Jag trodde på dig. Jag trodde du menade allt det, och att du verkligen menade det. Antagligen menade du det inte så mycket att du tänkte hålla det. Du fick mig att må bra, du fick mig att vilja leva, du fick bort mina ätstörningar, du fick mig att älska dig. Allting försvann nu. Jag vet att ingen någonsin kommer kunna ta din plast hos mig, ingen kommer någonsin kunna betyda lika mycket som du har gjort för mig, som du betyder för mig fortfarade. Jag ville aldrig att detta skulle hända, men jag vet ju samtidigt att ett förhållande funkar inte om den andra inte vill mer. På sista tiden var det inte bra mellan oss, det vet jag, men jag trodde att äkta kärlek betydde mer än så, att det var äkta och inte bara skulle brytas. Jag vet att jag inte kommer kunna lita på människor i första hand längre, kommer aldrig vilja att en människa kommer så tätt inpå mitt liv längre, för jag vet att jag aldrig kan vara säker. Du sa till mig att du ville leva ditt liv med mig, att du ville gifta dig och skaffa familj med mig, vi pratade ofta om att vi skulle flytta utomlands tillsammans och bilda ett liv tillsammans där. Men jag vet att det kanske aldrig kommer hända nu. På ett sätt känner jag att detta kanske skulle kunna vara som en paus för oss, att vi kanske nån gång hittar tillbaka till varandra, men jag är långt ifrån säker, för jag vet ingenting längre. Att jag har dåligt självförtroende igen är ingen nyhet, och det är mycket för jag inte kände mig uppskattad av dig längre, kände mig så otroligt jävla dålig för att jag inte kunde vara bra nog för dig, kändes det som i alla fall. Att allt har ett slut, att detta hade ett slut är otroligt jobbig att bara sudda ut, men jag ska försöka leva vidare, även om jag inte är säker på att det kommer att gå..

Våran låt...