Just det...
Inatt hade jag sån underlig dröm...
Drömde att jag hade en bebis, men jag vet inte om det var min egen eller min pappas.. I vilket fall som helst behandlade jag den som om den vore min egen och jag älskade den mer än självaste livet, det var de vackraste jag bara hade sett och han låg i mina armar hela tiden.
När jag vaknade ur drömmer kom jag och tänka på det. Gjorde jag verkligen sätt genom att göra abort eller inte?
Var det verkligen det bästa?
Det har gått en lång tid nu utan att jag tänkt på det, men nu kom alla tankar tillbaka igen?!
Det är inte bra.. Får se hur det går nu..


Nej, nu ska jag faktiskt fortsätta se min film...!

Fan va jag börjat tänka på aborten igen!

Dagen var nog den värsta jag vart med om.
Kan inte beskriva hur ont jag hade.
Jag kände mig så jävla psyk så jag vet inte vad!
Har hela tiden i tankarna "hur skulle det vara om jag hade fött det?", och hela tiden i tankarna vilken plåga det var den dagen, och vilket som skulle vart bra om jag födde barnet och vad som skulle vara dåligt med det.
Jag hann aldrig tänka på vad som hände och vad som skulle hända. Las in på sjukhuset och fick tabletter och massa olika sprutor, elstötar på magen för att det inte skulle  göra lika ont, plus flera morfinsprutor.
Och jag kan aldrig beskriva hur ont jag hade den dagen. Jag skrek "döda mig" om och om igen, fick ha en vuxen människa på varsin sida av min säng för att hålla i mig så jag inte ramlade ur sängen, skrek, vred mig om hela tiden och låg och rörde mig så mycket (asså det går inte ens att beskriva), tänk er en person som är så grovt psykad som får vara fastspänd för att inte göra någonting, precis så kände jag mig.
Jag åt 17 tabletter den dagen och fick 4-5 sprutor.
Dagen jag gjorde abort var den värsta dagen jag vart med om.

Jag vet att det är otroligt många personer som gör abort nu för tiden och vissa använder det till och med som preventivmedel, vilket är något jag tycker är otroligt fel.
Visst, folk är olika känsliga och jag var en av de känsligare personerna, vissa känner inte ens när dem gör abort medan andra har så otroligt ont. Om jag fick säga vad jag tycker så tycker jag att folk verkligen ska tänka på det här med preventivmedel och verkligen ta det på allvar. Många gör abort, och vissa tar det som ingenting, men samtidigt är det något jobbigt för många andra som de lever med länge och tar lång tid att komma över.
Så använd alltid något skydd, om du nu inte vill bli gravid.

Har nu räknat ut att det hade vart 36 veckor eller ca 9 månader

jag hade nu haft barn när som helst och tanken plågar mig.
fanfanfan.
Jag hann inte ens tänka igenom mitt beslut när det väl hände, det enda som kom upp i mitt huvud dagen jag fick reda på när jag var gravid, det var min pojkvän.
Vi hade pratat om det innan, ifall det skulle hända, och han ville så otroligt gärna att jag skulle göra abort om det hände. Jag tänkte inte ens igenom det under några daga. Jag hade vart sjuk i flera veckor, med influensa och skit, spydde jätte mycket. Var inne på sjukhus ett flertal gånger och fick dropp och massa för jag inte fick i mig det jag skulle. Efter jätte många prover och ingen läkare fattade vad som var felet med mig. Trodde dem att jag först hade bihålinflammation och fick då penicillin mot det, sen trodde dem att jag mådde illa och spydde av den sorten penicillin, så fick byta. Åkte in till sjukhus om och om igen, och tillslut fick jag en annan kvinnlig läkare som gjorde gravtest på mig och det visade sig att jag var gravid. Samma dag jag fick reda på det, åkte vi in och gjorde ultraljud, det var sjukt läskigt att se på en skärm vad som var innuti mig. Samma dag som allt hände på en och samma gång var första tanken på min pojkvän, sa direkt att jag skulle göra abort..
Även om jag egentligen inte ville..

Funderat på om jag verkligenverkligen ville ha själva barnet när jag var gravid, jag tror mer det var att jag ville fly från verkligheten, komma bort från allting som gjorde en själv osäker.
Jag är själv inte personen som festar varje helg och håller på med sånt hela tiden, visst händer det, men jag gör det inte regelbundet.
Jag tänker ofta på hur det hade vart om jag var sån person, men samtidigt vet jag att jag hade nog förändrats helt totalt, med min personlighet och allting.
Jag är ofta osäker på mig själv om hur folk runt om kring mig tycker och tänker, varför festar hon inte? varför röker hon inte? varför gör hon inte som alla andra? OSV...
Grejen är att jag känner mig inte speciellt frestad av allt det.
Självklart har jag testat på att röka, gjorde det till och från, men det är ingenting jag håller på med och efter ett avtal gjorde jag det aldrig mer.
Att dricka hela tiden känner jag inget sug efter, för jag känner att jag kan ha lika roligt utan alkohol, och då har jag också full kontroll över mig själv, det jag gör och min omgivning.
Jag tror jag tänkt att jag ville föda det barnet för att komma undan från allting, att slippa bli som alla andra.
Men jag vet med mig att jag behöver inte vara precis som alla andra för att vara omtyckt..


puss

Var och hälsade på en släkting idag som har fått en bebis, den var 6 dagar gammal nu och så otroligt jävla söt.
Det seriöst plågar mig av tankarna kring aborten, dagligen.
Jag tänker på det dag ut och dag in.
Så fort jag ser gravida, kvinnor med barnvagn eller allting liknande, det dödar mig!
Alla tankar kring det som kommer upp i mitt huvud hela tiden.
Tänker jämt på hur det skulle vara om jag inte gjorde abort. Hur det skulle vara om jag födde barnet. Jag vet att det hade blivit jobbigt med utbildning och allt sånt, men samtidigt vet jag att det skulle göra mitt liv lyckligare.
Det finns nästan alltid negativa och positiva saker med allting...

Ofta funderar jag på vad som hade hänt om jag inte gjort abort, utan födde den lilla varelsen som jag såg på skärmen på ultraljudet den där dagen. Det kom som en chock och jag visste inte vad jag skulle göra, på en dag fick jag reda på att jag var gravid och hade inte haft en blekaste aning om det innan, på en dag fick jag tänka på om jag skulle göra abort eller inte.
Nu i efterhand när jag tänker på det så vet jag inte om jag gjorde rätt eller inte.
Jag har det i tankarna nästan dagligen och önskar ofta att någon bara kunde säga till mig vad som var just rätt och fel.
Men när man verkligen tänker på allting, hur skulle jag kunna ta hand om ett barn? Jag studerar fortfarande och skulle ju inte direkt klara mig utan gymnasieutbildning. Däremot vet jag att det skulle bli en underbar händelse i mitt liv, något som verkligen skulle stärka mig själv och mitt liv, men man får aldrig glömma motgångarna med det.. Alla kommentarer kring det, att man inte hinner leva fullt ut och göra allting som man ska innan man skaffar barn. Tänker på det varje jävla dag och kan inte få det ur min hjärna.
Samtidigt som alla tankar kring det rullar runt i huvudet varje dag, så vet jag att jag gjorde rätt..