Värt att läsa!
Jag vet att jag skrivit in denna tidigare, men jag lägger in den igen, för vad JAG tycker, så är denna text verkligen värd att läsa om man nu är på väg in/kommit in i ätstörningar eller anorexi, för när jag läser den här texten vill jag aldrig mer tillbaka in i all skit.
Även om texten är ganska lång, läs den :)
Det var mitt slutarbete i svenska i nian, jag gjorde en uppgift att analysera en dikt och skriva ut vad jag trodde allting betydde och tog ett exempel på det.... Läs och se!
I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Denna dikt är ur diktsamlingen ”Härdarna”.
Dikten är skriven utav den svenska Karin Boye som föddes 1900 och dog av en överdos sömnpiller år 1941. Hon hittades död nära Alingsås ute i skogen, några mil utanför Göteborg. Hon är mest känd för sin poesi, men har också skrivit romaner och essäer.
Hennes dikter handlar oftast om vardagssaker, som hur man borde leva sitt liv, om smärta och kärlek, men också om bland annat rättvisa.
Med denna dikt uppfattar jag det som att när man har allting, så har man ju allt, det finns inget mer att sträva efter, ingenting mer att vilja ha. Så även om det kan vara positivt att ha allt som man strävat efter, finns det ju ingenting mer, vilket gör att det inte blir någon mer spänning och ingen mer längtan efter någonting. Men när man längtar efter någonting, så har man ett mål, något att se fram emot, vilket gör att man oftast mår mycket bättre av det och det blir mycket roligare när man når sitt mål. Saker och ting blir bättre eftersom man har något att se fram emot.
Som jag skrev tidigare, så har dem flesta människor mål som dem vill uppnå, och dem flesta kan nästan alltid hitta någon mening med livet. För att man ska kunna nå sitt mål, ska man behöva kämpa, det är i alla fall min åsikt, så om man vill nå sitt mål, ska man kämpa till det, då blir det ”mödan värd” eftersom allt man gjort, blir värt det om man tillslut når målet. Ifall man till exempel vill ha ett jobb, då ska man kämpa och anstränga sig väl för att visa att man förtjänar det jobbet. Ifall man senare får det, så har ju allt man gjort på vägen varit värt det, även om det kan ha varit tuffa och svåra saker.
Jag tycker att detta är en mycket fin och stark dikt, eftersom den säger väldigt mycket för mig. Dikten talar om det mesta ur livet, hur det egentligen är. Att sträva efter någonting och verkligen vilja ha det, det är då man verkligen kämpar för att få något. Har man allt, behöver man ingenting. Har man ett mål i livet, kan man fixa det om man lägger ner allt för det.
Som det är dagligen nu för tiden, så snackar folk en massa skit och sprider ut en massa falska rykten. För mig var problemet, folk som mådde bra av att trycka ner andra människor. Jag kände mig nästan alltid osäker på mig själv, mitt självförtroende var inte direkt på topp. Människor runt omkring mig, det spelade ingen roll om dem kände mig eller inte, men folk började prata en massa om mitt utseende och min kropp. Jag var väl egentligen som dem flesta barn i tidiga tonåren, lite smårund och sådär som man ska vara i den åldern. Mina kusiner och min bror var likadana när dem var små, men dem växte till sig och blev långa och smala. Så i princip så visste jag egentligen med mig att jag också skulle bli liknande som dem. Trotts detta kunde jag inte hjälpa att jag tog åt mig alla negativa kommentarer som jag fick. Speciellt minns jag några tjejer som höll på extremt mycket via internet. De kom ofta med olika kommentarer som ”kolla hon i mitten, kolla va tjock hon är”. Det var då jag precis hade upptäckt internet och dess finesser. Jag hade lagt upp en bild på lunarstorm när jag gick i sexan och fick mycket kritik och kränkningar på den. Det är inte lätt att glömma liknande kommentarer i ett sådant tillfälle. Liten och rädd, känslan av osäkerhet. Jag försökte glömma allt och bara fortsätta, fortsätta leva och försöka bygga upp självförtroendet.
Att bygga upp mitt självförtroende var nog det svåraste jag varit med om.
Att börja högstadiet, gjorde så att man kände sig så stor och mogen, men i själva verket var man så liten och osäker. Killar började komma in mer och mer i bilden för mig och mina vänner, vilket gjorde att man ställde ännu högre krav på sig själv. Pressen på hur man skulle vara som person och hur man skulle se ut växte allt mer. Självförtroendet hade nått botten.
Jag kände mig mer och mer tjock, vilket ledde till att jag tillslut fick ätstörningar. För varje dag som gick åt jag mindre och mindre mat. Det blev som ett stopp i min hals, jag kunde inte svälja maten, hade därför riktigt svårt att få i mig normala mängder, även om jag ville. Min kropp hade ställt in sig på svält. Ingen märkte av så mycket utav dem jag träffade varje dag, i alla fall inte på min kropp, men däremot började mina klasskompisar klaga på att jag aldrig åt någonting i bamba, utan oftast bara drack ett glas vatten.
Jag hade ju blivit mycket längre under ett år, vilket gjorde att jag började ”slätas ut” med mitt barnknubbiga mer och mer, men mina föräldrar kunde se på min kropp att jag blev smalare och smalare, att det inte såg bra ut. Mamma och pappa undrade vad det var för fel på mig, varför jag inte kunde äta. Vi besökte Östra sjukhuset många gånger, men dem hittade aldrig något fel.
Några månader gick och olika läkare och min familj hade förstått vad det hela handlade om. Jag blev sämre och sämre, så fort jag försökte äta något kom det upp igen. Tillslut blev det så illa att jag inte kunde forsätta gå kvar i skolan, så jag blev sjukskriven därifrån och missade i princip nästan en hel termin, plus att jag redan hade missat så mycket terminen före på grund av att jag inte mått så bra. Jag gick och träffade en läkare då och då, men ingenting blev bättre, så tillslut fick jag börja gå på BUP. Någon till månad gick, och hela jag var verkligen förstörd. Så lite näring som jag fick i mig, fick min hjärna att bli helt galen. Jag kunde inte ta in någon information och det hände ofta att jag sa saker som jag inte menade. Det kunde såra folk, men innerst inne så visste dem att det egentligen inte var mitt riktiga jag som sa allt det negativa. Mitt liv fanns inte kvar, jag fick inte träffa någon för att min psykolog trodde att det kunde bli värre med för mig då, ifall någon skulle påverka mig på något negativt sätt. Jag började inse att detta inte ledde någonvart. Jag kommer aldrig glömma vad min dåvarande psykolog sa till mig, ”börjar du inte äta nu kommer vi få lägga in dig på ett hem med bara anorektiker och få mata dig genom en slang”. Det var det som fick mig att tänka till ordentligt. Jag ville inte mer, ville få träffa mina vänner, ville skratta, jag saknade alla småsaker i livet som gjorde en person lycklig. Därför bestämde jag mig för att ta mig samma och bli frisk. Frisk blev jag dock inte, men mycket bättre i alla fall, vilket var det viktiga i det svåra läget. Mitt BMI steg och blev bättre. Men det fanns svackor för mig då och då som försämrade läget gradvis. Mådde bra ända tills vintern i nian, under det lovet trodde jag att jag skulle få åka in på sjukhus igen, även om mitt BMI var mycket bättre, var det fortfarande lågt. Men mitt i allt elände, dök mitt ljus i livet upp och jag blev förälskad i honom. Han stöttade och hjälpte mig i alla lägen och det var han som fick mig att vilja bli helt och hållet frisk. Nu när jag tänker tillbaka på allt som varit och har hänt så vet jag att jag uppnått mitt mål. Jag trodde att målet med mitt liv var att bli frisk, men nu vet jag att det var honom. Vägen till mitt mål var värt mödan.
Man har ett helt liv att leva, var därför den du är och se det positiva i livet.
mer kroppsfett!
Kom nyss in från en långpromenad med min mamma.
Kollar på Dance your ass off på 3an. Haha, sjukt kul program.
Jag älskar dans, och jag älskar tjocka människor som kämpar järnet för att gå ner för sin hälsa och sin egen skull.
Inte för att jag hånar dom som är tjocka eller så, verkligen inte!
Utan mer för att dom människorna verkligen kämpar för sin egen skull, och gör bra saker för sin egen skull som dom senare ser resultat i hur mycket dom ansträngt sig.
Ibland önskar jag att jag själv var tjock så jag kunde göra den utmaningen för mig själv, men i stället kämpar jag för att kunna äta normala mängder och gå upp i vikt. Visst, det är ju samma grej, fast tvär emot, egentligen.
Men jag kan ju inte på samma sätt träna upp min vikt, det går liksom inte ihop på samma sätt.
Självklart hjälper mycket om man tränar, men ja, det är fortfarande inte samma sak.
Folk som "äter" sig till ätstörningar borde verkligen tänka efter ordentligt, fråga sig själv "är det här verkligen vad jag vill? Vill jag må dåligt både psykiskt och fysiskt bara för att få den där perfekta smala kroppen?"
Om jag fick bestämma själv skulle ingen ha så smal kropp bara för att man ska se ut så, det finns inget sätt man ska se ut på egentligen, media osv gör allt bara så jobbigt!
Vissa har i släkten att vara smal, vissa är byggda på det sättet, men det är finare att ha lite mer kurvor, byst och rumpa!
Ska gå ner till undervåningen och äta MASSA pannkakor nu och bli tjock, haha!
puss!
smal eller inte smal?
Jag som många andra läser bloggar och börjar tröttna på fruktansvärt jävla mycket hur alla är så överdrivet fixerade av sin kropp och hur smal man måste vara för att vara snygg.
Jag tycker det är snyggare med lite former och det har jag sagt innan också.
Däremot efter allt som hänt de senaste veckorna börjar jag få återfall och är tillbaka i mitt ständiga illamåeende och blir dålig på att äta.
Sånt här verkligen inte lätt men får försöka lösa det med tiden. Har därför gått ner en massa de senaste, buhuu..
Kämpa vidare.....
Tycker inte det är rätt hur alla pratar hela liten om hur lite man måste väga osv..
Visst, jag väger inte så mycket enligt folk, men jag har fortfarande mer fett än andra och ser inte sjuk ut i alla fall..
Tycker allvarligt talat inte det är fint att vara så smal att man ser sjuk ut. Eller?
tillbaka igen!
Jag vet, för jag har fallit tillbaka i det otroligt många gånger men samtidigt tagit mig upp igen.
Det är otroligt jobbigt, tro mig, jag vet. För har börjat falla tillbaka i all den skiten igen, de senaste veckorna har vart jobbiga, och det går ut på min mat, jag kan inte äta som jag borde och allting blir en ond cirkel.
Jag är en person som kommer ihåg saker (eller ja, min kropp gör), så mår jag psykiskt dåligt går det ut över min kropp. Det är då jag behöver min familj och mina vänner, och särskillt min pojkvän som jag verkligen älskar. Men jag ska klara det.
Se ut precis som man vill?
Visst, jag tycker det kan vara snyggt att vara smal, men på samma sätt tycker jag det kan vara riktigt snyggt att ha kurvor och sånt också! Alla människor ser olika ut och är olika som personer. Vissa vill vara överdrivet smala och vissa vill vara lite större. Jag tycker att människor borde få vara precis som dem vill vara utan massa klagomål, men bara de själva mår bra, inte bara mår bra genom att de är nöjda med sitt utseende, utan att de har bra hälsa och mår bra både fysiskt och psykiskt. Det finns gränser, vill man vara otroligt smal så visst, man kan väl vara det om man vill, men det viktiga är att man inte går över gränsen så att man börjar må dåligt över det.
Äter man för lite får man ingen energi över huvudtaget, man orkar inte med någonting.
Jag vet själv, eftersom jag vart i den situationen många många gånger.
Vissa gånger har jag fått ut mig saker fel och sårat mina vänner helt otroligt utan att ens veta vad jag sagt, för man har ingen hjärna om man inte äter någonting, man tappar kontrollen helt!
Folk borde få vara precis som de vill, men jag önskar bara att alla gjorde det med vissa gränser.
Frågan igår!
Sitter och kollar på Tyra Show, det är sjukt hur bra jag tycker det är.
Det är alltid bra råd, tips och otroligt underhållande osv på programet!
Det gillar vi!
Till frågan jag hade igår om vilken kropp just DU skulle välja.
Nästan alla svarade nummer 2, kurviga Beyonce!
Så varför strävar så många tjejer efter den där otroligt smala kroppen?
Killarna vill ha lite mer än bara ben! Hur mysigt är det egentligen att gosa med en tjej som inte har något fett alls på kroppen? Hur roligt är det att vara så smal så man varken har bröst eller rumpa?
Det blir ingenting intressant på kroppen!
Så varför vill alla ha den där smala kroppen?
Jag vet att många vill ha den, eftersom jag vart den personen själv. Det jag inte kan förstå är att folk pratar ofta om hur snygg Beyonce är, och hur snygg kropp hon har, och hon är inte den där jätte smala tjejen som går runt och har ätstörningar och bantar. Hon tränar otroligt mycket, eftersom hon dansar jätte mycket!
Man kan tänka på vad man äter utan att ha ätstörningar och bli sjuk av det!
Alla tjejer!!
Sluta sträva efter den otroligt smala kroppen, killar gillar inte det ändå!
Eller så borde jag inte säga heller, eftersom alla har olika smak, men oftast vill killar se lite bröst, lite rumpa, lite kurvor, och då kan man inte vara otroligt smal, för då får man inget av det!
Jag önskar bara att alla som har problem med ätstörningar och liknande kunde inse att man inte behöver ha en sån supersmal perfekt kropp för att vara snygg!
Det är minst lika snyggt, om inte snyggare att ha lite mer fett på kroppen eftersom man då får mer kurvor, bröst och rumpa.
Vad gör det att ha lite mer fett på kroppen, det finns bara mer att älska!
Det är svårt att älska en person som har ätstörningar eftersom det ofta bara blir fixeringar kring vad man inte kan äter och att personen då är så otroligt fixerad av sin kropp. Det är mycket som händer med en själv om man inte tar vara på sin kropp. Hjärnan tänker annorlunda och mycket blir otroligt fel.
Ta vara på dig själv och din kropp, och det säger jag för jag vet hur jobbigt det blir om man väl hamnar i all skit.
Om ni fick välja helt själva vilken kropp ni skulle vilja ha, vilken kropp skulle ni välja?
1.
2.
3.
4.
Killar, vilken kropp skulle ni bli mest attraherade av?
varför ska man se ut som en pinne?
Träffade en kompis och kollade runt en massor i stan, köpte lite smått och gott, så det var skönt.
Kändes riktigt bra att komma ut lite idag eftersom jag mådde otroligt dåligt igår rent ut sagt.
Men alla har sina dåliga stunder :)
Ska nog försöka ta mig in till staden imorgon också tillsammans med en vän.
Funderar på vad som händer egnetligen.
Varför ska alla vara så fruktansvärt smala hela tiden för att känna sin fina?
Är det inte finare att ha lite mer kurvor, bröst och rumpa än att vara helt benig och platt överallt?
Enligt undersökningar vill killar ha mer kurviga tjejer, så det finns mer att ta på, så varför vill många tjejer vara pinnsmala?
Jag har vart i såna stunder själv, eftersom jag har haft större problem med min vikt när jag hade allvarliga ätstörningar, och anorexi är någonting man får leva med, även om det är bättre periodvis så försvinner det inte.
Och som sagt, jag vet att många känner behovet av att vara pinnsmala för att passa in. För att vara snygg så ska man vara smal, men egentligen är det ju tvärt om.
Vissa säger att dem vill vara smal med stora bröst, men hur fan går det ihop?
Man kan inte vara pinnsmal och ha stora bröst om det inte är av speciell anledning, som operation, eller någonting som går i släkt, eftersom bröst ofta är ärftligt. Så hur tänker folk när dem vill se ut så?
När jag var inne i min inte-äta-alls-period, då vägde jag kanske 41 kg eller något, vilket är otroligt lite för min längd.
Och jag tycker så otroligt jävla synd om tjejer som tänker på detta sättet.
Har man dåligt självförtroende och komplex för sin kropp vill man ofta gå ner, men man blir oftast inte säkrare med sig själv pga att man slutar äta för det. Eller som i min situation då, jag kände otroligt självförtroende, men jag mådde psykist och fysiskt dåligt för att jag inte fick i mig den näring jag behövde. Jag gjorde saker som jag själv inte visste om, jag hade rent ut sagt INGEN hjärna.
Man gör en massa dumma saker som man annars inte skulle göra.
Det är mer än bara hälsan som försämras i såna situationer.
Killar säger själva att dem vill ha tjejer med lite mer på kroppen, så varför ska man se ut som en pinne? Det undrar jag verkligen. Själv gör jag allt för att gå upp i vikt.
PEACE.
Jag saknar min pojkvän.
Puss på kärleken
och puss på er läsare
förslag på att gå upp i vikt?
Känner att jag egentligen borde äta någon mat.
Har du något tips på mat eller annat bra som är lätt att gå upp i vikt av?
pyyyss
Jag delar nu med mig av min sista svenska avgångsarbete eller vad man nu kan kalla det. Detta var en uppgift när jag gick ur nian, så det är inget jag skrivit nyss. Hoppas ni kan få ut någonting av det.
I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Denna dikt är ur diktsamlingen ”Härdarna”.
Dikten är skriven utav den svenska Karin Boye som föddes 1900 och dog av en överdos sömnpiller år 1941. Hon hittades död nära Alingsås ute i skogen, några mil utanför Göteborg. Hon är mest känd för sin poesi, men har också skrivit romaner och essäer.
Hennes dikter handlar oftast om vardagssaker, som hur man borde leva sitt liv, om smärta och kärlek, men också om bland annat rättvisa.
Med denna dikt uppfattar jag det som att när man har allting, så har man ju allt, det finns inget mer att sträva efter, ingenting mer att vilja ha. Så även om det kan vara positivt att ha allt som man strävat efter, finns det ju ingenting mer, vilket gör att det inte blir någon mer spänning och ingen mer längtan efter någonting. Men när man längtar efter någonting, så har man ett mål, något att se fram emot, vilket gör att man oftast mår mycket bättre av det och det blir mycket roligare när man når sitt mål. Saker och ting blir bättre eftersom man har något att se fram emot.
Som jag skrev tidigare, så har dem flesta människor mål som dem vill uppnå, och dem flesta kan nästan alltid hitta någon mening med livet. För att man ska kunna nå sitt mål, ska man behöva kämpa, det är i alla fall min åsikt, så om man vill nå sitt mål, ska man kämpa till det, då blir det ”mödan värd” eftersom allt man gjort, blir värt det om man tillslut når målet. Ifall man till exempel vill ha ett jobb, då ska man kämpa och anstränga sig väl för att visa att man förtjänar det jobbet. Ifall man senare får det, så har ju allt man gjort på vägen varit värt det, även om det kan ha varit tuffa och svåra saker.
Jag tycker att detta är en mycket fin och stark dikt, eftersom den säger väldigt mycket för mig. Dikten talar om det mesta ur livet, hur det egentligen är. Att sträva efter någonting och verkligen vilja ha det, det är då man verkligen kämpar för att få något. Har man allt, behöver man ingenting. Har man ett mål i livet, kan man fixa det om man lägger ner allt för det.
Som det är dagligen nu för tiden, så snackar folk en massa skit och sprider ut en massa falska rykten. För mig var problemet, folk som mådde bra av att trycka ner andra människor. Jag kände mig nästan alltid osäker på mig själv, mitt självförtroende var inte direkt på topp. Människor runt omkring mig, det spelade ingen roll om dem kände mig eller inte, men folk började prata en massa om mitt utseende och min kropp. Jag var väl egentligen som dem flesta barn i tidiga tonåren, lite smårund och sådär som man ska vara i den åldern. Mina kusiner och min bror var likadana när dem var små, men dem växte till sig och blev långa och smala. Så i princip så visste jag egentligen med mig att jag också skulle bli liknande som dem. Trotts detta kunde jag inte hjälpa att jag tog åt mig alla negativa kommentarer som jag fick. Speciellt minns jag några tjejer som höll på extremt mycket via internet. De kom ofta med olika kommentarer som ”kolla hon i mitten, kolla va tjock hon är”. Det var då jag precis hade upptäckt internet och dess finesser. Jag hade lagt upp en bild på lunarstorm när jag gick i sexan och fick mycket kritik och kränkningar på den. Det är inte lätt att glömma liknande kommentarer i ett sådant tillfälle. Liten och rädd, känslan av osäkerhet. Jag försökte glömma allt och bara fortsätta, fortsätta leva och försöka bygga upp självförtroendet.
Att bygga upp mitt självförtroende var nog det svåraste jag varit med om.
Att börja högstadiet, gjorde så att man kände sig så stor och mogen, men i själva verket var man så liten och osäker. Killar började komma in mer och mer i bilden för mig och mina vänner, vilket gjorde att man ställde ännu högre krav på sig själv. Pressen på hur man skulle vara som person och hur man skulle se ut växte allt mer. Självförtroendet hade nått botten.
Jag kände mig mer och mer tjock, vilket ledde till att jag tillslut fick ätstörningar. För varje dag som gick åt jag mindre och mindre mat. Det blev som ett stopp i min hals, jag kunde inte svälja maten, hade därför riktigt svårt att få i mig normala mängder, även om jag ville. Min kropp hade ställt in sig på svält. Ingen märkte av så mycket utav dem jag träffade varje dag, i alla fall inte på min kropp, men däremot började mina klasskompisar klaga på att jag aldrig åt någonting i bamba, utan oftast bara drack ett glas vatten.
Jag hade ju blivit mycket längre under ett år, vilket gjorde att jag började ”slätas ut” med mitt barnknubbiga mer och mer, men mina föräldrar kunde se på min kropp att jag blev smalare och smalare, att det inte såg bra ut. Mamma och pappa undrade vad det var för fel på mig, varför jag inte kunde äta. Vi besökte Östra sjukhuset många gånger, men dem hittade aldrig något fel.
Några månader gick och olika läkare och min familj hade förstått vad det hela handlade om. Jag blev sämre och sämre, så fort jag försökte äta något kom det upp igen. Tillslut blev det så illa att jag inte kunde forsätta gå kvar i skolan, så jag blev sjukskriven därifrån och missade i princip nästan en hel termin, plus att jag redan hade missat så mycket terminen före på grund av att jag inte mått så bra. Jag gick och träffade en läkare då och då, men ingenting blev bättre, så tillslut fick jag börja gå på BUP. Någon till månad gick, och hela jag var verkligen förstörd. Så lite näring som jag fick i mig, fick min hjärna att bli helt galen. Jag kunde inte ta in någon information och det hände ofta att jag sa saker som jag inte menade. Det kunde såra folk, men innerst inne så visste dem att det egentligen inte var mitt riktiga jag som sa allt det negativa. Mitt liv fanns inte kvar, jag fick inte träffa någon för att min psykolog trodde att det kunde bli värre med för mig då, ifall någon skulle påverka mig på något negativt sätt. Jag började inse att detta inte ledde någonvart. Jag kommer aldrig glömma vad min dåvarande psykolog sa till mig, ”börjar du inte äta nu kommer vi få lägga in dig på ett hem med bara anorektiker och få mata dig genom en slang”. Det var det som fick mig att tänka till ordentligt. Jag ville inte mer, ville få träffa mina vänner, ville skratta, jag saknade alla småsaker i livet som gjorde en person lycklig. Därför bestämde jag mig för att ta mig samma och bli frisk. Frisk blev jag dock inte, men mycket bättre i alla fall, vilket var det viktiga i det svåra läget. Mitt BMI steg och blev bättre. Men det fanns svackor för mig då och då som försämrade läget gradvis. Mådde bra ända tills vintern i nian, under det lovet trodde jag att jag skulle få åka in på sjukhus igen, även om mitt BMI var mycket bättre, var det fortfarande lågt. Men mitt i allt elände, dök mitt ljus i livet upp och jag blev förälskad i honom. Han stöttade och hjälpte mig i alla lägen och det var han som fick mig att vilja bli helt och hållet frisk. Nu när jag tänker tillbaka på allt som varit och har hänt så vet jag att jag uppnått mitt mål. Jag trodde att målet med mitt liv var att bli frisk, men nu vet jag att det var honom. Vägen till mitt mål var värt mödan.
Man har ett helt liv att leva, var därför den du är och se det positiva i livet.
