Sjukaste dagen på länge..eller..jobbigaste.
Åkte ju in till stan och träffade mitt ex (ja, han dök upp..), vi pratade och det gick bra och sånt,
åkte hem till honom och skulle ut med hans hund för då kunde vi snacka mer och sånt. Det gjorde vi och sen hamnade vi i hans säng och vips så hade vi sex.
Ibland undrar jag varför jag gör som jag gör i vissa lägen.
Visst, det var inga känslor inblandade eller någonting, det kändes jätte bra, även om det inte var kärlek i bilden.
Han betyder fortfarande otroligt mycket för mig eftersom han är den person som betytt mest av alla! Men jag är inte kär i honom, det är jag inte. Jag älskar honom som en vän, jag skulle kunna leva med honom, som vän.
Ingenting mer egentligen.
faktiskt inte.
Men allt kändes verkligen jätte bra mellan oss och vi hade kul och skojade med varandra osv..
Sen när vi skildes åt och skulle träffa våra vänner själva, så blev allt jobbigt igen.. Vi bråkade som fan på telefon och jag fick tillbaka alla känslor om självmord.
Åkte hem i alla fall, för hade inte ätit någonting på hela dagen (det gick bara inte att få ner något..), och när jag väl kom hem bröt jag fullständigt ihop. Jag bara grät och grät och det slutade inte. Tillslut kom min mamma upp och jag berättade alla tankar, om ätstörningarna igen, om självmordstankarna och om att jag aldrig ville göra abort utan att jag gjorde det för att han ville det.
Jag bara vräkte ur alla känslor och bara grät.
När jag kollade mig i spegeln var jag seriöst svart i hela ansiktet och hela armarna..

Jag vill inte förlora honom som vän.. det vill jag inte.
Och jag vet inte vad som händer nu..