godmorgon!
Vaknade för ca 1½ timma sen av att min mobil vibrerade.. Inte kul.
Nu sitter jag i min säng i täcket och myser. Borde nog hoppa in i duschen eftersom min pojkvän kommer om ca en timma..
Ska bara berätta lite..
Anledningen till att jag mådde så otroligt dåligt och inte uppdaterat ett skit denna veckan var..

Min bästa vän, har det inte så lätt, i flera år har hon haft det jobbigt, både med familjen och med livet.
Hon har gjort ont mot andra människor men också vart med om fruktansvärda saker själv, i söndags stod hon inte ut alls, utan hon hade försökt nå mig flera gånger på morgonen, så när jag vaknade hade hon hört av sig en massa och frågade om hon kunde få bo hos mig, "självklart" var min första tanke, men kollade av med familjen hemma och dom tänkte likadant. Så hon och hennes mamma kom hem till mig och åt middag och pratade om allt som hade hänt, båda grät otroligt mycket och jag blev helt glansig i ögonen jag med, av att höra allting i ord och se dom må såhär dåligt. Självklart visste jag redan om att hon hade haft det otroligt jobbigt, men att få höra allt från en annan vikel också.. Det var en jobbig kväll men vi klarade oss igenom den och hon stannade kvar här medan hennes mamma åkte hem igen. Hon skulle inte ha klarat dagar mer hemms, för så jobbigt var det.
Hon blev kvar här och varje dag gick hon på olika möten, med soc och med psykologer osv, dom försökte hitta ett fosterhem till henne, men det gick inte såå fort.
När helgen började närma sig fick hon nästan panik, hon ville inte vara kvar hemma hos mig under helgen, det är nämligen så att på helgerna, det är då hon rasar, allt rasar, och hon ville verkligen inte att någonting skulle gå ut över mig och min familj.
Trots att min pappa och hans sambo är såna otroligt bra människor, stöttande och allt va man nu kan tänka sig, så klart dom ville hennes bästa, det ville vi alla.
Igår åkte hon härifrån, och dygnet innan var otroligt jobbigt, eller ja, dygnet kring då hon åkte.

Jag tänker själv inte gå in på vad hon har gjort eller vad hon vart med om, för då skulle jag inte vart en vän även om jag inte ens skriver ut mitt namn på denna blogg, men det hade fortfarande vart fel av mig.

Dagen innan hon skulle åka. Jag hade inte ens tänkt tanken på hur det skulle bli när hon åkte, hur allting skulle kännas, och hur allting skulle vara. Utan henne i skolan, utan hennes närvaro, utan allting. Visst, vi kan fortfarande ringa och smsa, men vet inte om vi skulle kunna träffas eller inte under tiden då hon var borta.
Jag hade inte tänkt på någonting tills kvällen kom. Alla hennes kläder låg ihopvikta på mitt golv och hon skulle packa sina väskor, det var först då alla tankar började komma i mitt huvud. När allt var färdigpackat satte vi oss i sängen framför tv'n, det började kännas konstigt inom oss båda. Det var först då vi började prata om hur allt skulle bli, om hur jobbigt det skulle bli ifrån varandra osv. Vi grät båda två, och allt blev bara jobbigare och jobbigare. Hon har två ringar på sig, som har på sig varje dag, hela tiden, hon tog av en av dom och satte den på min hand, tårarna blev bara fler och fler och allt kändes så otroligt jobbigt.

Dagen då hon skulle åka. Allt började kännas värre och värre, dagen var här.
Vi "gjorde i ordning" oss för skolan, jag tog på mig alla mina mysigaste kläder och bara kände mig allmänt ful.. Jag satte upp en toffs mitt på huvudet och tog på mig pytte lite smink så huden bara skulle se jämnare ut.. Degbyxor och myströja, allt var bara jobbigt så orkade verkligen inte bry mig om hur jag såg ut..
Vi satte oss på spårvagnen mot skolan och satte i musik i öronen, kunde inte låta bli att koppla henne till alla låtar jag lyssnade på och tårarna började rinna.. Jag har själv armband som jag har på mig varje dag, tog av det och satte det på hennes arm, hon började själv gråta otroligt mycket. Allt kändes hemskt.
Dagen gick och tårarna slutade aldrig rinna ner för mina kinder.
Orkade inte göra någonting på första lektionen, satt bara där och grät, dom andra lektionerna orkade jag inte ens gå på..
Efter lunch åkte hon.
Allt var bokstavligt talat hemskt.
Aldrig känt mig så ensam, så övergiven..
Men tänker man så egoistiskt så är jag ju dum i huvudet.
Hon åkte för att allt skulle bli bättre för hennes skull, inte för min, hon övergav inte mig, utan hon lämnade allt för att det skulle bli bättre för henne.

Hon kommer tillbaka.