Jag vet att jag skrivit in denna tidigare, men jag lägger in den igen, för vad JAG tycker, så är denna text verkligen värd att läsa om man nu är på väg in/kommit in i ätstörningar eller anorexi, för när jag läser den här texten vill jag aldrig mer tillbaka in i all skit.

Även om texten är ganska lång, läs den :)

Det var mitt slutarbete i svenska i nian, jag gjorde en uppgift att analysera en dikt och skriva ut vad jag trodde allting betydde och tog ett exempel på det.... Läs och se!

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

 

Den bästa dagen är en dag av törst.

 

Nog finns det mål och mening i vår färd -

 

men det är vägen, som är mödan värd.

 

Det bästa målet är en nattlång rast,

 

där elden tänds och brödet bryts i hast.

 

På ställen, där man sover blott en gång,

 

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

 

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

 

Oändligt är vårt stora äventyr.

 

 

Denna dikt är ur diktsamlingen ”Härdarna”.

 

Dikten är skriven utav den svenska Karin Boye som föddes 1900 och dog av en överdos sömnpiller år 1941. Hon hittades död nära Alingsås ute i skogen, några mil utanför Göteborg. Hon är mest känd för sin poesi, men har också skrivit romaner och essäer.

 

Hennes dikter handlar oftast om vardagssaker, som hur man borde leva sitt liv, om smärta och kärlek, men också  om bland annat rättvisa.

 

Med denna dikt uppfattar jag det som att när man har allting, så har man ju allt, det finns inget mer att sträva efter, ingenting mer att vilja ha. Så även om det kan vara positivt att ha allt som man strävat efter, finns det ju ingenting mer, vilket gör att det inte blir någon mer spänning och ingen mer längtan efter någonting. Men när man längtar efter någonting, så har man ett mål, något att se fram emot, vilket gör att man oftast mår mycket bättre av det och det blir mycket roligare när man når sitt mål. Saker och ting blir bättre eftersom man har något att se fram emot.

 

Som jag skrev tidigare, så har dem flesta människor mål som dem vill uppnå, och dem flesta kan nästan alltid hitta någon mening med livet. För att man ska kunna nå sitt mål, ska man behöva kämpa, det är i alla fall min åsikt, så om man vill nå sitt mål, ska man kämpa till det, då blir det ”mödan värd” eftersom allt man gjort, blir värt det om man tillslut når målet. Ifall man till exempel vill ha ett jobb, då ska man kämpa och anstränga sig väl för att visa att man förtjänar det jobbet. Ifall man senare får det, så har ju allt man gjort på vägen varit värt det, även om det kan ha varit tuffa och svåra saker.

 

Jag tycker att detta är en mycket fin och stark dikt, eftersom den säger väldigt mycket för mig. Dikten talar om det mesta ur livet, hur det egentligen är. Att sträva efter någonting och verkligen vilja ha det, det är då man verkligen kämpar för att få något. Har man allt, behöver man ingenting. Har man ett mål i livet, kan man fixa det om man lägger ner allt för det.

 

Som det är dagligen nu för tiden, så snackar folk en massa skit och sprider ut en massa falska rykten. För mig var problemet, folk som mådde bra av att trycka ner andra människor. Jag kände mig nästan alltid osäker på mig själv, mitt självförtroende var inte direkt på topp. Människor runt omkring mig, det spelade ingen roll om dem kände mig eller inte, men folk började prata en massa om mitt utseende och min kropp. Jag var väl egentligen som dem flesta barn i tidiga tonåren, lite smårund och sådär som man ska vara i den åldern. Mina kusiner och min bror var likadana när dem var små, men dem växte till sig och blev långa och smala. Så i princip så visste jag egentligen med mig att jag också skulle bli liknande som dem. Trotts detta kunde jag inte hjälpa att jag tog åt mig alla negativa kommentarer som jag fick. Speciellt minns jag några tjejer som höll på extremt mycket via internet. De kom ofta med olika kommentarer som ”kolla hon i mitten, kolla va tjock hon är”. Det var då jag precis hade upptäckt internet och dess finesser. Jag hade lagt upp en bild på lunarstorm när jag gick i sexan och fick mycket kritik och kränkningar på den. Det är inte lätt att glömma liknande kommentarer i ett sådant tillfälle. Liten och rädd, känslan av osäkerhet. Jag försökte glömma allt och bara fortsätta, fortsätta leva och försöka bygga upp självförtroendet.

 

Att bygga upp mitt självförtroende var nog det svåraste jag varit med om.

 

Att börja högstadiet, gjorde så  att man kände sig så stor och mogen, men i själva verket var man så liten och osäker. Killar började komma in mer och mer i bilden för mig och mina vänner, vilket gjorde att man ställde ännu högre krav på sig själv. Pressen på hur man skulle vara som person och hur man skulle se ut växte allt mer. Självförtroendet hade nått botten.

 

Jag kände mig mer och mer tjock, vilket ledde till att jag tillslut fick ätstörningar. För varje dag som gick åt jag mindre och mindre mat. Det blev som ett stopp i min hals, jag kunde inte svälja maten, hade därför riktigt svårt att få i mig normala mängder, även om jag ville. Min kropp hade ställt in sig på svält. Ingen märkte av så mycket utav dem jag träffade varje dag, i alla fall inte på min kropp, men däremot började mina klasskompisar klaga på att jag aldrig åt någonting i bamba, utan oftast bara drack ett glas vatten.

 

Jag hade ju blivit mycket längre under ett år, vilket gjorde att jag började ”slätas ut” med mitt barnknubbiga mer och mer, men mina föräldrar kunde se på min kropp att jag blev smalare och smalare, att det inte såg bra ut. Mamma och pappa undrade vad det var för fel på mig, varför jag inte kunde äta. Vi besökte Östra sjukhuset många gånger, men dem hittade aldrig något fel.

 

Några månader gick och olika läkare och min familj hade förstått vad det hela handlade om. Jag blev sämre och sämre, så fort jag försökte äta något kom det upp igen. Tillslut blev det så illa att jag inte kunde forsätta gå kvar i skolan, så jag blev sjukskriven därifrån och missade i princip nästan en hel termin, plus att jag redan hade missat så mycket terminen före på grund av att jag inte mått så bra. Jag gick och träffade en läkare då och då, men ingenting blev bättre, så tillslut fick jag börja gå på BUP. Någon till månad gick, och hela jag var verkligen förstörd. Så lite näring som jag fick i mig, fick min hjärna att bli helt galen. Jag kunde inte ta in någon information och det hände ofta att jag sa saker som jag inte menade. Det kunde såra folk, men innerst inne så visste dem att det egentligen inte var mitt riktiga jag som sa allt det negativa. Mitt liv fanns inte kvar, jag fick inte träffa någon för att min psykolog trodde att det kunde bli värre med för mig då, ifall någon skulle påverka mig på något negativt sätt. Jag började inse att detta inte ledde någonvart. Jag kommer aldrig glömma vad min dåvarande psykolog sa till mig, ”börjar du inte äta nu kommer vi få lägga in dig på ett hem med bara anorektiker och få mata dig genom en slang”. Det var det som fick mig att tänka till ordentligt. Jag ville inte mer, ville få träffa mina vänner, ville skratta, jag saknade alla småsaker i livet som gjorde en person lycklig. Därför bestämde jag mig för att ta mig samma och bli frisk. Frisk blev jag dock inte, men mycket bättre i alla fall, vilket var det viktiga i det svåra läget. Mitt BMI steg och blev bättre. Men det fanns svackor för mig då och då som försämrade läget gradvis. Mådde bra ända tills vintern i nian, under det lovet trodde jag att jag skulle få åka in på sjukhus igen, även om mitt BMI var mycket bättre, var det fortfarande lågt. Men mitt i allt elände, dök mitt ljus i livet upp och jag blev förälskad i honom. Han stöttade och hjälpte mig i alla lägen och det var han som fick mig att vilja bli helt och hållet frisk. Nu när jag tänker tillbaka på allt som varit och har hänt så vet jag att jag uppnått mitt mål. Jag trodde att målet med mitt liv var att bli frisk, men nu vet jag att det var honom. Vägen till mitt mål var värt mödan.

 

Man har ett helt liv att leva, var därför den du är och se det positiva i livet.